Om man, som jag, är i början av att lära sig fotograferingens konst får man lätt intrycket att de skickligaste fotograferna använder naturligt ljus, aldrig blixt. Och kamerans inbyggda blixt ses nästan som ett konstruktionsfel, den borde inte finnas överhuvudtaget! Man kan möjligtvis använda den om man vill vara riktigt elak mot någon. Nej, det är det naturliga, mjuka ljuset som ska användas.
Så här skriver McNally själv om just det fenomenet i inledningen till boken:
”Du kan intala dig själv att ditt estetiska sinne säger att ”artificiellt” ljus absolut inte kan komma på tal. Det enda som gäller är ”naturligt” ljus. […] Om du greppar en kamera och har någorlunda seriösa ambitioner blir du åtminstone ibland helt enkelt tvungen att använda blixt. Så är det bara. Inget mer snack om den saken.”
Sedan börjar han med att gå igenom både kamerans och blixtens viktigaste funktioner, men betonar att denna bok inte är skriven som en manual utan mer som inspiration och insikt i hur McNally själv tänker kring ljus och fotografering. För detta är ingen exakt vetenskap, ibland måste man gå på magkänsla, bryta mot reglerna och strunta i histogrammet.
Efter det kommer en rad kapitel om hur han ljussatt för att kunna ta en speciell bild. Man får se olika bilder av samma motiv, ljussatta på olika sätt. Otroligt intressant! Boken får dessutom extra tyngd av att McNally själv är en internationellt erkänd fotograf och fotojournalist.
Boken är skriven på ett lättsamt sätt, som läsare känns det som om McNally talar direkt till mig. Den är rolig, charmig och en smula flummig. Eller flummig och flummig, kanske snarare kreativ och fantasifull, McNally väjer inte för att det är svårt och något av en konst att fotografera med blixt och få det snyggt.
Så nu känner jag ett starkt behov av att införskaffa min första externa blixt!
Kommande bokrecensioner: Berätta i bild – så tar du en bild som berör av David duChemin och Drottninglandet av Elin Berge.
